Blogg

Babyshower för Ett bloss i natten

Det känns som en evighet sedan första gången med 1721, trots att det bara är två år sedan. Nu är det dags för den tredje och avslutande delen i trilogin. Och om förra gången, Forsablått, kändes som en förlossning, är det nu mer som en ”babyshower” – alltså lite som en fest för den gravida mamman.

Jag är så glad över människorna i produktionen, både bakom och på scenen. Jag känner mig trygg och kan koncentrera mig på berättelsen och skapandet. Som vanligt fattas det förstås en massa i manuset. Men det är som det ska. Då kan vi tillsammans skapa och hitta lösningar. Det blir roligare också, särskilt för skådespelarna, som tillåts improvisera och vara kreativa.

Berättelsen slog klorna i mig redan 2009 då jag jobbade med utomhusteatern I mina kvarter, intill Läroverkets gymnastiksal. Efter en föreställning kom min gamla historielärare Åke Hammarstedt fram till mig och berättade om ingermanländarna som kom till just Läroverket som flyktingar 1945. Ingermanländare! Jag hade aldrig ens hört begreppet. Och båtflyktingar här inne på skolan? Jo visst, berättade Åke, deras båt upptäcktes av lotsen ute vid fyrtornet på Hölick, och sedan gjordes en massa heroiska insatser av lokalbefolkningen för att rädda och hjälpa dem.

Jag blev nyfiken och började forska kring deras öden. Via en lokal kontakt hittade jag tre av ingermanlänningarna som kom med tre olika båtar till Hudiksvall 1944, 1945 och 1946. Den yngsta var bara sju år när hon åkte över, och hon blev fastbunden på en resväska ombord för att inte trilla i vattnet!

I researcharbetet hittade jag henne, den livs levande Ally, som hon heter i föreställningen, och jag och Ulrika åkte ner till Västerås och Göteborg för att träffa henne och de båda andra. Det var helt underbart att få tala med dem. De berättade sin historia, och det var ur ett barns perspektiv – otroligt starkt. Det blev en hel del skratt och gråt under dessa intervjuer. För mig är det en enorm ynnest att få förtroende att förvalta deras historia. De är väldigt välvilliga och så fort jag har en fråga så finns möjligheten att ställa funderingarna via mejl eller telefon. Tacksam!

Alla i manuset till Ett bloss i natten fanns på riktigt. Jag har plockat saker som hänt och lyft in dem på olika ställen och bytt namn. På två-tre veckor fick man ut alla människor i boende och jobb – vilken skillnad mot hur det är nu. Det fanns ingen SFI-undervisning då, utan man lärde sig språket på plats.

Jag har inte koll på alla 131, och det har egentligen inte varit prio heller. Jag behövde veta vad som gjorde att de valde att fly. Sen har jag använt mig av vad jag fått ut av att läsa i arkiven om dessa människor, vart de tog vägen, vilka yrken de fick och så. Jag vet att några stannade i Hudiksvall. Många försvann ner till Borås och Gävle, och många blev som en första anhalt skogshuggare i Bjuråker. Sedan har livet fört dem vidare till andra delar av Sverige. Några valde att fortsätta till Kanada och USA då de ansåg att Sverige låg på tok för nära Ryssland...

Två av de tre som vi träffade sitter i premiärpubliken. Även barn och barnbarn till några andra som kom med båten på Trettondagen 1945 sitter i publiken.

Det kommer inte att bli en dokumentär, men det är deras historia och Hudiksvalls historia som berättas. Det handlar om människan.

Ett barn är fött…

"Cia är gravid och jag är den coachande mannen. Lite så har jag känt att våra roller varit den senaste tiden.” Det var Ulrika som uttryckte det så när vi hade kollationering häromdagen, alltså genomläsning av MANUSET. Och visst kan jag förstå henne. Det har varit en lång graviditet, och ett jobbigt barn att förlösa. Om jag jämför med det förra barnet (eller manuset då), så utspelade sig 1721 under ett dygn. Forsablått, som den nyfödda heter, spänner över mer än fyrtio år. Det har krävt ännu större tankeskärpa med att få ihop första akten med den andra, så att den röda (lin-)tråden spinner genom båda.

Olika prövningar

Det är inte bara det långa berättarperspektivet som varit utmaningen. Även lokalen där vi ska visa föreställningen har varit en prövning. Vi vill att publiken ska få uppleva berättelsen där den faktiskt utspelade sig på riktigt. Det är ju möjligt, eftersom Holma Helsinglands fantastiska huskroppar fortfarande står kvar där de byggdes för över hundra år sedan. Men ingen av lokalerna är egentligen byggda så att de passar en föreställning. (Varför tänkte inte Axel Leman och gänget på att vi en dag skulle vilja berätta deras historia i just de lokalerna när de byggde, haha!)

Nåväl, med kreativa människor i teamet har vi ändå löst det, så att lokalen kommer att rymma 198 personer i publiken. Några kommer att få sitta högt upp på en gradäng, andra direkt på stolar på industrigolvet. Scenen byggs på höjden i flera våningar. Förhoppningsvis ger det en mer intim upplevelse och känsla både för publik och ensemble. De kommer närmare varandra. Publiken kommer att se mimiken hos skådespelarna bättre. Kanske känna sig mer som en del av historien. Jag hoppas det i alla fall. Och skådespelarna kommer att känna ännu större kontakt med publiken än vad de gjorde under 1721.

Det är inte bara det långa berättarperspektivet som varit utmaningen. Även lokalen där vi ska visa föreställningen har varit en prövning. Vi vill att publiken ska få uppleva berättelsen där den faktiskt utspelade sig på riktigt. Det är ju möjligt, eftersom Holma Helsinglands fantastiska huskroppar fortfarande står kvar där de byggdes för över hundra år sedan. Men ingen av lokalerna är egentligen byggda så att de passar en föreställning. (Varför tänkte inte Axel Leman och gänget på att vi en dag skulle vilja berätta deras historia i just de lokalerna när de byggde, haha!)

Nu när Forsablått är förlöst är det ju lätt att tro att jobbet med manuset är klappat och klart. Men precis som med riktiga, levande bebisar är det nu det verkliga jobbet börjar, med att forma, utveckla och uppmuntra alla karaktärer och handlingen i sig. Till premiären den 19 maj ska hon vara flygfärdig.

Som förälder känner jag mig lite trött och sliten – men ack så mycket det ger tillbaka! Emellanåt slår jag mig ner i soffan, lutar jag mig tillbaka och känner mig så förbaskat tacksam och glad; för visst är hon fin, min unge!

Barnen och vi jobbar med våra rötter

Workshops

Under hösten har vi besökt alla åttondeklassare i kommunen och berättat om vårt projekt. De som var intresserade av att medverka i föreställningen "1721" fick anmäla sig och den här veckan har vi haft workshopdagar.

Tanken med ungdomarna i projektet är att de skall få sätta sin färg på historien i föreställningen. Vi började morgonen med en samling i Hudiksvallskyrka. Kyrkan var en av de två byggnaderna som stod kvar efter att ryssarna bränt staden 1721. Lars Berglund, museipedagog, tog oss med i historien om hur Hudiksvall såg ut år 1721 och varför Ryssarna var här och brände och skövlade vår stad. Turen avslutades uppe i det som kallas "Rysstugan", den andra byggnaden som klarade sig undan elden och plundringen. Var det så att det var kärleken mellan Ryssen Gregorov och Anna Strand som gjorde att stugan skonades? Frågorna är många. Svaren dessvärre få......

Efter lunch tog teaterpedagog Louise Turner över och lirkade in alla i lekens och improvisationens värld. I olika grupper fick de förutsättningar från det kommande manuset att jobba med. Det var otroligt intressant att se de olika innehållen scenerna fick. Alla var så enormt duktiga och det var en ynnest att få sitta vid sidan och inspireras. Många fina idéer föddes under eftermiddagen. Jag längtar redan tills vi tillsammans med ungdomarna gör en reading i januari och läser delar av manuset och tycker och tänker till om det hela.
Tack alla för fantastiska workshop-dagar!

Nu är den kreativa fasen igång!

Lintrådar är urstarka. Kvinnokraft likaså. Om detta kretsar vår nästa teaterproduktion Forsablått. Och nu är vi äntligen igång i den kreativa fasen, tillsammans med de människor som ska hjälpa oss att skapa förutsättningarna för Forsablått. I dag träffades några av oss i fabriken Holma Helsingland i Forsa där berättelsen utspelade sig på riktigt för omkring hundra år sedan. Och det är här, på den historiska platsen, vi ska sätta upp hela produktionen. Vilken inspiration när alla tankar möts bland väggar som talar för sig! Lokalen är karg och kall denna novemberdag. Men scenografen Sophie Knapp målar upp en bild av kontraster mellan detta hårda, industritunga, och en scen i två våningar med tunna, skira tyger som bildar olika rum. Hon skapar en levande och varm scen i våra sinnen. Med rätt kostym och smink kommer det att fungera. Och publiken sitter samlad i gradänger som byggs upp i den avlånga hallen, med plats för drygt 200 personer. Det kommer att bli en ”nära-upplevelse” som – förhoppningsvis – berör på djupet av hjärtat.

Tjugo föreställningar ger fler än 4000 människor chansen att ta del av historien. Kristoffer Sundman, ansvarig för musikerna, testar att slå på stålrören i den övre scendelen. Kanske de går att använda som slagverk! Vi får inre bilder av en spinneriproduktion som utvecklas och växer, med maskiner som dunkar rytmiskt, och projektioner som förstärker känslan av att förflytta sig framåt i tiden. En reporter och en fotograf från Hudiksvalls Tidning intervjuar oss och kikar runt i lokalen. Här kan du läsa en artikel: http://www.svenskpress.se/articles/view/teaterprojektet-forsablatt-tar-hojd.

Manuset ligger än så länge oskrivet, men vissa scener och dialoger finns i huvudet på mig, Cia. Jag har en förhoppning om att workshopen med skolungdomarna kommer att ge nya uppslag, precis som i arbetet inför 1721. Vi ska också grotta ner oss mer i museets fantastiska samling av texter från Holmas storhetstid. Några av karaktärerna finns omnämnda – som disponent Axel Leman – medan andra blir fiktiva. Det ska ju vara lite ”Love and Romance” också, och detta finns sällan beskrivet i historieskildringar. Kanske blir det någon av de många arbetskraftinvandrande kvinnorna som förälskar sig i en Forsason?!

Vi ser fram emot att lära känna Karin på djupet. Karin fanns på riktigt och har huvudrollen i Forsablått. Den unga flickan som började som springsjas i fabriken, som observerade och ifrågasatte kvinnornas usla rättigheter och löner, och som avancerade till att företräda dem i fackliga förhandlingar i Stockholm. En förebild, en kämpe, en kvinnlig Robin Hood!Följ med oss på Forsablåtts resa – en resa i tiden, men lika mycket i nuet!

Barnen och vi jobbar med våra rötter

Workshops

Under hösten har vi besökt alla åttondeklassare i kommunen och berättat om vårt projekt. De som var intresserade av att medverka i föreställningen "1721" fick anmäla sig och den här veckan har vi haft workshopdagar.

Tanken med ungdomarna i projektet är att de skall få sätta sin färg på historien i föreställningen. Vi började morgonen med en samling i Hudiksvallskyrka. Kyrkan var en av de två byggnaderna som stod kvar efter att ryssarna bränt staden 1721. Lars Berglund, museipedagog, tog oss med i historien om hur Hudiksvall såg ut år 1721 och varför Ryssarna var här och brände och skövlade vår stad. Turen avslutades uppe i det som kallas "Rysstugan", den andra byggnaden som klarade sig undan elden och plundringen. Var det så att det var kärleken mellan Ryssen Gregorov och Anna Strand som gjorde att stugan skonades? Frågorna är många. Svaren dessvärre få......

Efter lunch tog teaterpedagog Louise Turner över och lirkade in alla i lekens och improvisationens värld. I olika grupper fick de förutsättningar från det kommande manuset att jobba med. Det var otroligt intressant att se de olika innehållen scenerna fick. Alla var så enormt duktiga och det var en ynnest att få sitta vid sidan och inspireras. Många fina idéer föddes under eftermiddagen. Jag längtar redan tills vi tillsammans med ungdomarna gör en reading i januari och läser delar av manuset och tycker och tänker till om det hela.
Tack alla för fantastiska workshop-dagar!

Och en scen att stå på!

Vad bra Mats är, och vad lång han är! Ljud- och ljustekniker Mats Andersson från Järvsö är så himla bra på att skissa scener. Närmare 60 personer ska få plats. En orkester ska få plats. Över 700 människor ska se bra varje kväll. Och det gör de nu!!!

Scenen som ska byggas på Ishallen i Hudiksvall är i dagsläget 24 x 12 meter. Nu ska scenen fyllas med historia!

Skådisarna måste ju ha kostym!

Finbesök i Hybrisholken av scenografen Sophie Knapp och kostymören Tini Warg! Tini kom med ett "moodboard", ett förslag som visade färger, former och material. Vi fick känna och klämma på textilier. Vi pratade mycket om kosackerna, de smidiga ryssarna på hästar, och deras kostym. Eftersom vi inte kan släpa in hästar på scenen så var Tinis idé att kostymerna kan förmedla en känsla av ryttare. Med till exempel hästmanar och remmar. En otroligt stimulerande stund.

Fröken Knapp hade som vanligt många idéer och kreativa lösningar om scen och scenografi.
Det pirrar i kroppen av lycka - det känns SÅÅ rätt! :-)

Vi gör en plan

Strategi för marknadsföringen behövs, och det är då man kopplar in proffsen. Vi har träffat Anna-Karin Widehammar från Salticus. Vi har pratat artiklar och webb och fotografering och annonser och sociala medier.... Det tar aldrig slut! Men kul är det! Har vi hört... ;-)

Vi tapetserar med lappar

SKontorets väggar är fulla av lappar...När minnet är kort får man ta till de hjälpmedel som finns. Post-it-lappar! Ju mer historien berättar för mig, desto mer idéer föds. Rosa post-it-lappar är händelser och vita är roller - struktur! ;-)

Nu intar vi kontoret

Med murgrönan under armen flyttar vi i dag in på kontoret. Det som snabbt fått namnet Hybrisholken! Det här kommer att bli vårt HK för kreativiteter och allt det faktiska jobb som detta projekt kommer att kräva. Vi finns på Lilla Kyrkogatan 9 i Hudiksvall.

Lite roligt är att bara dagarna innan det positiva beskedet från Arvsfonden kom, så hade vi hittat en lapp om ledigt kontor uppe hos Studiefrämjandet, precis de kontorslokaler som Cia drömt om att få sitta i. Vi prelbokade lokalen - vi hade nog lite på känn att det skulle gå vägen..!

Några dagar senare fick vi gladeligen anledning att ringa och bekräfta att vi ville ha lokalen - vår egen hybrisholk!

YEEEES - vi fick pengarna!

Bra idéer ger sig aldrig förrän de får komma fram i ljuset! Under hösten 2013 jobbade vi över 300 timmar med en ansökan till Arvsfonden med förhoppning om att de tillsammans med Hudiksvalls kommun och Hälsinglands Sparbank skulle bli huvudfinansiärer till vårt treåriga musikteaterprojekt.

I mars 2014 fick vi ja från både kommunen och sparbanken att de stödjer vårt projekt. Samtidigt skickade vi in vår ansökan till Arvsfonden. Väntan har varit lång samtidigt som idéerna har pockat på uppmärksamhet. Den 10 september kom så samtalet från Michael Brolund, Arvsfonden: De sa JA!

Fyra dagar senare drog hela projektet igång, med rivstart! Nu åker vi!!!